Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.
Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).
Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.
Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.
Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).
Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.
Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.
Tor Billgren
journalist i Stellenbosch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar