Norska Nobelinstitutet måste härmed upphöra med sina fåfänga försök att gripa in i politiska förlopp. Istället för att belöna goda intentioner, måste de för sin trovärdighets skull istället börja fokusera på faktiska resultat - och gärna sådana som uppnåtts med renhåriga och moraliska metoder. Att ge priset till president Barack Obama för att han vid några tillfällen sagt att muslimer är USA:s vänner, kan visa sig vara oerhört förhastat. Han har inte ens varit president ett år och vi vet ingenting om hans förmåga att skapa varaktiga relationer eller fred. Han är de facto överbefälhavare över en armé som för krig i såväl Afghanistan som Irak. Att använda fredspriset som ett sätt att knäppa USA:s reaktionära hökar på näsan är exempel på extremt dåligt omdöme.
Nobelinstitutet beter sig som ett otåligt barn och de förhastade slutsatserna stått som spön i backen genom historien. Ta Sydafrika som exempel. 1960 gavs priset till ANC-ledaren Albert Luthuli – bara några månader innan ANC inledde sin väpnade kamp och skapade sin armé. Ett skrattretande fiasko. 1984 gavs det till biskop Desmond Tutu, beskyddare för ANC:s surrogatorganisation United Democratic Front, som enligt den senaste forskningen var en viktig aktör i "black-on-black"-våldsspiralen under 80- och 90-talet.
Att ge priset till Nelson Mandela och F.W. de Klerk 1993 var också vanskligt, men det var bra att det var personen Mandela som fick priset, och inte ANC, eftersom organisationen vid tillfället bedrev inbördeskrig. (De Klerk är ett skämt i sammanhanget, eftersom han inte övergav apartheidideologin av moraliska skäl, utan för att den inte längre var hållbar.)
Nobelinstitutets stöd till ANC genom åren har onekligen bidragit till att spä på de motsättningar som redan fanns mellan de olika befrielseorganisationerna i Sydafrika. Det paradoxala är att den organisation som förespråkade mest våld, också fick mest legitimitet. Och dödssiffrorna kan räknas i tiotusental.
Nobelinstitutet beter sig som ett otåligt barn och de förhastade slutsatserna stått som spön i backen genom historien. Ta Sydafrika som exempel. 1960 gavs priset till ANC-ledaren Albert Luthuli – bara några månader innan ANC inledde sin väpnade kamp och skapade sin armé. Ett skrattretande fiasko. 1984 gavs det till biskop Desmond Tutu, beskyddare för ANC:s surrogatorganisation United Democratic Front, som enligt den senaste forskningen var en viktig aktör i "black-on-black"-våldsspiralen under 80- och 90-talet.
Att ge priset till Nelson Mandela och F.W. de Klerk 1993 var också vanskligt, men det var bra att det var personen Mandela som fick priset, och inte ANC, eftersom organisationen vid tillfället bedrev inbördeskrig. (De Klerk är ett skämt i sammanhanget, eftersom han inte övergav apartheidideologin av moraliska skäl, utan för att den inte längre var hållbar.)
Nobelinstitutets stöd till ANC genom åren har onekligen bidragit till att spä på de motsättningar som redan fanns mellan de olika befrielseorganisationerna i Sydafrika. Det paradoxala är att den organisation som förespråkade mest våld, också fick mest legitimitet. Och dödssiffrorna kan räknas i tiotusental.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar