I förra fredagens Mail & Guardian intervjuades Eugene Terre’Blanche, ledare för AWB – Afrikaner Weerstandsbeweging, d.v.s. Afrikandiska motståndsrörelsen. Organisationen, som har en trebenad svastika som symbol, grundades 1973 och är en av många militanta högerextremistorganisationer i Sydafrika. Den blev allmänt känd när de 1979 rullade en känd historieprofessor i tjära och fjädrar, för att han hade ifrågasatt att Gud ingrep av gav boerna segern under slaget mot zuluerna vid Blood River 1838.Den 25 juni 1993, under förhandlingarna som skulle leda till en fredlig övergång från apartheid till demokrati, var AWB en av många vita motståndsrörelser som samlades i en tungt beväpnad maktdemonstration utanför World Trade Center i Johannesburg. En lastbil rammade en glasvägg och motståndsmännen stormade centret. Mer än så blev det inte – de ville bara visa vad de var kapabla till. Landet var mycket nära ett inbördeskrig under dessa dagar, inte minst för att den högste ledaren för motståndsmobiliseringen var general Constand Viljoen, före detta överbefälhavare i Sydafrika – beundrad av många, fruktad av fler.
I Mail & Guardian-intervjun framstår AWB-ledaren som gammal och trött. 2004 släpptes han efter ett sexårigt fängelsestraff för ofredande och mordförsök. Under glansdagarna var han känd för sina svavelosande tal, sin khakiuniform och för att han ofta uppträdde ridandes på en vit häst – som han föll av ibland; en annan sak han är känd för är sitt myckna drickande.
Vad som slår mig när jag läser intervjun, är att texten är helt befriad från värdeord som främlingsfientlig och rasism, som hade varit helt obligatoriska i en svensk intervju med, låt säga Jimmy Åkesson, som bara är en bråkdel så extrem. Däremot citeras Terre’Blanche utförligt och noggrant i texten – och det räcker! Vi förstår vad han säger och är vuxna nog att bedöma karaktären av hans ord.
Jag tror svenska medier har åtskilligt att lära från Sydafrika när det gäller hanterandet av extrema partier och organisationer. Inför det första demokratiska valet 1994 lyckades Nelson Mandela övertala general Constand Viljoens att delta med sitt parti Frihetsfronten, och de har varit representerade i parlamentet sedan dess. Partiets nuvarande partiledare Pieter Mulder utsågs till och med till minister i Jacob Zumas regering. Ett av partiets mål är en självständig vit stat inom Sydafrikas gränser. Och på andra sidan finns AZAPO, Azanian People’s Organization – ett svart separatistparti som vill köra ut de vita ur Afrika. Men under valdueller och debatter behandlas dessa partier alltid med respekt och utan krusiduller och pekpinnar.
Och resultatet? Frihetsfronten fick 0,83 procent i valet i april och 4 parlamentsplatser. AZAPO fick 0,22 procent och en plats. Och det bästa av allt: Inga politiska dissidentprimadonnor eller martyrer.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 10 oktober 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar