Nya numret av magasinet Filter innehåller en lång artikel om ANC, som är något av en motpol till min text i Axess. Artikeln, som är skriven av Elin Klemetz, handlar om svenskar som hjälpte ANC under The Struggle och är på många sätt mycket läsvärd.
Den besvikelse som huvudpersonen ger uttryck för i slutet av texten är väldigt typisk för gamla ANC-sympatisörer. Besvikelse över vad ANC har blivit: korrupt, elitistiskt, odemokratiskt, oeffektivt... (se t.ex. intervjun med författaren André Brink i Axess förra året).
Jag menar att den som upplever denna känsla av svek är offer för sin egen idealiserade bild av rörelsens kamp och agenda. För om man studerar ANC genom andra källor än deras egna, går det inte att bli förvånad över den väg som rörelsen har tagit. ANC:s kamp var viktig, men knappast ärofull och något som det var oproblematiskt att okritiskt ställa sig bakom. Detta stod fullständigt klart redan under 80-talet. För den som ville se det.
Man kan väl säga att det är just detta min artikel i Axess handlar om.
Den besvikelse som huvudpersonen ger uttryck för i slutet av texten är väldigt typisk för gamla ANC-sympatisörer. Besvikelse över vad ANC har blivit: korrupt, elitistiskt, odemokratiskt, oeffektivt... (se t.ex. intervjun med författaren André Brink i Axess förra året).
Jag menar att den som upplever denna känsla av svek är offer för sin egen idealiserade bild av rörelsens kamp och agenda. För om man studerar ANC genom andra källor än deras egna, går det inte att bli förvånad över den väg som rörelsen har tagit. ANC:s kamp var viktig, men knappast ärofull och något som det var oproblematiskt att okritiskt ställa sig bakom. Detta stod fullständigt klart redan under 80-talet. För den som ville se det.
Man kan väl säga att det är just detta min artikel i Axess handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar