onsdag 21 juli 2010

Zuma om IFP/ANC-konfliktens slutskede

av TOR BILLGREN

Den gängse historieskrivningen kring konflikterna i Sydafrika på 80- och 90-talet är att ANC stod för det goda och Inkatha (IFP) för det onda. Det är bland annat detta den debatt jag initierade den 14 juli i Sydsvenskan handlar om. Jag tror inte att det är så enkelt och jag menar att Inkatha stod för mycket bra och förtjänade gehör för sin politik. Men istället la svenska antiapartheidrörelsen allt krut på att stödja African National Congress och delade okritiskt ANC:s syn på den rivaliserande rörelsen.

En som vet mer om konflikten än någon annan är Jacob Zuma, idag president i Sydafrika. Hans största politiska bedrift är just att han lyckades mäkla fred i kriget mellan IFP och ANC i KwaZulu Natal 1994. Jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.

"...the problem in my view was not the IFP warlords" [Zuma says]. "It was our own on whom I had to use my "charm". You ask me what I did in KZN. I spent most of my time talking to our own people [ANC]. There were the ones who had to be settled down. It was our own warlord, Harry Gwala, who..."

Ever loyal to the ANC, Zuma will not say more about Gwala publicly. But Mac Maharaj, not one to mince his words, has said that Gwala had turned the heartland of Natal "into the scene of some of the fiercest fighting between the UDF/ANC and Inkatha... Gwala declared a scorched-earth policy on Inkatha."


Det är viktigt att notera att detta förhållande gällde i konfliktens slutskede och alltså inte svarar på frågan om vem som provocerade fram den. Som jag ser det startade konflikten kring 1980, då ANC inledde ett propagandakrig mot Inkatha och stämplade dem som "folkets fiender", med allt vad detta innebär i den revolutionära kontext ANC verkade inom.

Inga kommentarer: