Mer än en vecka har gått sedan den åter hamnade på tapeten, mutskandalen i samband med Sydafrikas köp av JAS 39 Gripen. Det var förra måndagen som Ekot lyfte upp avslöjanden ur journalisten Nils Resares nyutkomna bok ”Mutor, makt och bistånd”, som visade att ett SAAB-ägt bolag betalt stora summor till en rådgivare inom den dåvarande sydafrikanske regeringen.
Nyheten snurrade i etern hela dagen – men vad hände sedan? Pliktskyldiga TT-texter här och där, men annars tystnad. Det verkar råda någon sorts konsensus kring att vi ska sluta klämma på den där envisa finnen nu och låta den för evigt bränna inne.
Boken bakom nyheten är en noggrann genomgång av de misstankar, indicier och bevis som finns kring oegentligheterna i JAS-affären, och är utan tvekan årets blodtryckshöjare. Den tar avstamp i en av svensk nutidshistorias mest pinsamma ögonblick: Sydafrikasatsningen 1999. The Real Group och Dr Alban inför ett folktomt Orlando Stadium i Soweto. En JAS-försäljningskampanj förklädd till idealistisk förbrödringsresa, finansierad av biståndsmedel.
Resare hämtar delvis sina uppgifter från en brittisk polisutredning och försöker följa pengarnas snåriga vägar via skatteparadis, agenter och ljusskygga vapenhandlare. Och det handlar inte bara om att det förekommit mutor i samband med själva försäljningen av planen, utan även vid motköpen, det vill säga de investeringar som SAAB åtagit sig i Sydafrika. Resare visar hur rena skitprojekt godkänts som motköp. Och vad sägs om det absurda faktum att varenda skandinavisk turist i Sydafrika räknas SAAB till del?
Nu ska man inte inbilla sig att ANC-regeringen oskyldigt inleddes i frestelse av vapenföretagen. De kunde sannerligen gå själva. Ett avsnitt om den mutkultur som är så vanlig i många afrikanska länder hade varit relevant i en bok som denna. Resare kunde gott också ha nämnt att den livsstilsomställning som många ANC-höjdare stod inför efter apartheids fall – från gerillalägret till regeringsbyggnaden – många gånger behövde lite hjälp på traven.
Den brittiska utredningen som Resare hämtat sitt stoff från utmynnade aldrig i någon rättegång. Den 5 februari i år gick SAAB: s brittiska partner BAE med på en förlikning för att slippa få sin byk tvättad offentligt. Och den svenska delen av utredningen rann också ut i sanden. För det första för att preskriptionstiden för mutbrott är fem år, vilket är löjligt kort eftersom vapenaffärer ofta tar decennier att slutföra. För det andra för att ”Riksenheten mot korruption” är gravt underbemannad: en åklagare och två deltidsarbetande utredare. Som jämförelse kan man nämna att det nyligen tillsatts 15 polistjänster för att jaga fildelare. Prioriteringen är avslöjande. Det svenska rättsystemet är designat för att korruption i nationens tjänst inte ska kunna utredas. Så om Nils Resares bok inte får den vämjeliga finnen att explodera mot spegeln, hoppas jag åtminstone att den förblir röd, inflammerad och obekväm.
Nyheten snurrade i etern hela dagen – men vad hände sedan? Pliktskyldiga TT-texter här och där, men annars tystnad. Det verkar råda någon sorts konsensus kring att vi ska sluta klämma på den där envisa finnen nu och låta den för evigt bränna inne.
Boken bakom nyheten är en noggrann genomgång av de misstankar, indicier och bevis som finns kring oegentligheterna i JAS-affären, och är utan tvekan årets blodtryckshöjare. Den tar avstamp i en av svensk nutidshistorias mest pinsamma ögonblick: Sydafrikasatsningen 1999. The Real Group och Dr Alban inför ett folktomt Orlando Stadium i Soweto. En JAS-försäljningskampanj förklädd till idealistisk förbrödringsresa, finansierad av biståndsmedel.
Resare hämtar delvis sina uppgifter från en brittisk polisutredning och försöker följa pengarnas snåriga vägar via skatteparadis, agenter och ljusskygga vapenhandlare. Och det handlar inte bara om att det förekommit mutor i samband med själva försäljningen av planen, utan även vid motköpen, det vill säga de investeringar som SAAB åtagit sig i Sydafrika. Resare visar hur rena skitprojekt godkänts som motköp. Och vad sägs om det absurda faktum att varenda skandinavisk turist i Sydafrika räknas SAAB till del?
Nu ska man inte inbilla sig att ANC-regeringen oskyldigt inleddes i frestelse av vapenföretagen. De kunde sannerligen gå själva. Ett avsnitt om den mutkultur som är så vanlig i många afrikanska länder hade varit relevant i en bok som denna. Resare kunde gott också ha nämnt att den livsstilsomställning som många ANC-höjdare stod inför efter apartheids fall – från gerillalägret till regeringsbyggnaden – många gånger behövde lite hjälp på traven.
Den brittiska utredningen som Resare hämtat sitt stoff från utmynnade aldrig i någon rättegång. Den 5 februari i år gick SAAB: s brittiska partner BAE med på en förlikning för att slippa få sin byk tvättad offentligt. Och den svenska delen av utredningen rann också ut i sanden. För det första för att preskriptionstiden för mutbrott är fem år, vilket är löjligt kort eftersom vapenaffärer ofta tar decennier att slutföra. För det andra för att ”Riksenheten mot korruption” är gravt underbemannad: en åklagare och två deltidsarbetande utredare. Som jämförelse kan man nämna att det nyligen tillsatts 15 polistjänster för att jaga fildelare. Prioriteringen är avslöjande. Det svenska rättsystemet är designat för att korruption i nationens tjänst inte ska kunna utredas. Så om Nils Resares bok inte får den vämjeliga finnen att explodera mot spegeln, hoppas jag åtminstone att den förblir röd, inflammerad och obekväm.
Publicerad i Sydsvenskan den 26 augusti 2010
_________________________________
Uppdatering den 9 september 2010
Den 4 september recenserades Nils Resares bok av Christopher Holmbäck i Aftonbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar