Igår valde FN:s generalförsamling in fem nya medlemsländer i Säkerhetsrådet. Indien, Tyskland, Portugal, Colombia – och Sydafrika. Det är andra omgången Sydafrika tar plats i den mäktiga instansen som bland annat styr över FN:s militära insatser. Förra gången var 2007 - 2008. Den gången fick Sydafrika mycket kritik för sitt agerande i rådet – bland annat för att de röstade emot en resolution som uppmanade juntan i Burma att upphöra med de militära attackerna mot civila i minoritetsregioner. Sydafrika motarbetade även ett förslag om att Säkerhetsrådet borde accelerera sitt arbete med Zimbabwe så att det hamnade på samma nivå som EU och SADC. Detta i samband med den Zimbabwiska regeringens våldsamma attacker mot oppositionen i mars 2007.
I båda fallen motiverade Sydafrika sin negativa hållning med att det rörde sig om interna konflikter, och att sådana inte tillhör Säkerhetsrådets angelägenheter. Enligt FN:s stadgar skall rådet endast befatta sig med konflikter som hotar internationell fred och säkerhet.
Så när det gällde Burma, menade Sydafrikas FN-ambassadör Dumisani Kumalo att ärendet istället borde skjutas över till FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (mest känt för att 2008 ha antagit uppdraget att "rapportera om fall där missbruk av yttrandefriheten innebär en rasligt eller religiöst diskriminerande handling"), medan Zimbabwefrågan enligt Sydafrika inte har i FN att göra över huvud taget.
Sydafrikas hållning saknar inte principiella poänger. Naturligtvis ska inte uppdragen för de olika FN-organen blandas samman. Var sak på sin plats. Den springande punkten i sammanhanget är hur man definierar en en situation som hotar internationell säkerhet. Sydafrika menar att zimbabwekrisen inte gör det – trots att de senaste utveckling har lett till att miljontals människor har flytt till grannländerna och att hela regionen destabiliseras av landets ekonomiska kollaps och nyckfulla vanstyre. Situationen gör att liv står på spel – inte bara inom Zimbabwes gränser. Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att tolka krisen som mer än en intern angelägenhet.
Det gigantiska paradoxen i sammanhanget är att Sydafrika med denna hållning underkänner den stora roll som Säkerhetsrådet spelade under kampen mot apartheid. Om Sydafrikas nuvarande tolkning av rådets uppdrag hade gällt på 60-, 70- och 80-talet, hade det tvingats tiga om apartheid. För vad var förtrycket mot de svarta och färgade i Sydafrika, om inte just interna angelägenheter?
En av satirikern Zapiros kommentarer till Sydafrikas FN-arbete.
Men Säkerhetsrådet såg inte saken så den gången. Efter Sharpevillemassakern 1960 följde en strid ström av resolutioner som till punkt och pricka kom att följda ANC:s krav: om vapenembargo 1963 och 1970 (resolution 182 och 282), ekonomiska sanktioner 1976 (392), en uppmaning till världens länder att inte erkänna valresultatet 1984, samt krav på frigivande av politiska fångar (554), och så vidare. "Dessa åtgärder banade vägen för en rad förhandlingar som ledde till att F.W. De Klerk [i februari 1990] kunde lyfta förbudet för ANC, PAC och andra antiapartheidorganisationer ", skriver Peter Kagwanja på Africa Policy Institute i årsboken "State of the Nation 2008" (1).
Men idag säger alltså ANC och Sydafrika att FN:s Säkerhetsråd inte ska befatta sig med den här typen av konflikter. Och absolut inte ha några synpunkter på övergrepp som sker på den afrikanska kontinenten. Eller rättare sagt: det var vad de sa 2007 och 2008. Förhoppningsvis kommer denna bisarra, komprometterande och destruktiva policy att ändras nu när Sydafrika åter tar plats i Säkerhetsrådet den förste januari 2011. Landets rykte som aktörer på den internationella arenan kan bara blir bättre. Potentialen är stor.
__________________________________
Fotnot
(1) Peter Kagwanja: "Cry sovereignity: South Africa in the UN Security Council, 2007-2008." Ur "State of the Nation, South Africa 2008" (Human Sciences Research Council)
Mer läsning
Per Svensson: "Dags att klä av FN kostymen" (Sydsvenskan den 21 april 2009)
I båda fallen motiverade Sydafrika sin negativa hållning med att det rörde sig om interna konflikter, och att sådana inte tillhör Säkerhetsrådets angelägenheter. Enligt FN:s stadgar skall rådet endast befatta sig med konflikter som hotar internationell fred och säkerhet.
Så när det gällde Burma, menade Sydafrikas FN-ambassadör Dumisani Kumalo att ärendet istället borde skjutas över till FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (mest känt för att 2008 ha antagit uppdraget att "rapportera om fall där missbruk av yttrandefriheten innebär en rasligt eller religiöst diskriminerande handling"), medan Zimbabwefrågan enligt Sydafrika inte har i FN att göra över huvud taget.
Sydafrikas hållning saknar inte principiella poänger. Naturligtvis ska inte uppdragen för de olika FN-organen blandas samman. Var sak på sin plats. Den springande punkten i sammanhanget är hur man definierar en en situation som hotar internationell säkerhet. Sydafrika menar att zimbabwekrisen inte gör det – trots att de senaste utveckling har lett till att miljontals människor har flytt till grannländerna och att hela regionen destabiliseras av landets ekonomiska kollaps och nyckfulla vanstyre. Situationen gör att liv står på spel – inte bara inom Zimbabwes gränser. Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att tolka krisen som mer än en intern angelägenhet.
Det gigantiska paradoxen i sammanhanget är att Sydafrika med denna hållning underkänner den stora roll som Säkerhetsrådet spelade under kampen mot apartheid. Om Sydafrikas nuvarande tolkning av rådets uppdrag hade gällt på 60-, 70- och 80-talet, hade det tvingats tiga om apartheid. För vad var förtrycket mot de svarta och färgade i Sydafrika, om inte just interna angelägenheter?
En av satirikern Zapiros kommentarer till Sydafrikas FN-arbete.
Men Säkerhetsrådet såg inte saken så den gången. Efter Sharpevillemassakern 1960 följde en strid ström av resolutioner som till punkt och pricka kom att följda ANC:s krav: om vapenembargo 1963 och 1970 (resolution 182 och 282), ekonomiska sanktioner 1976 (392), en uppmaning till världens länder att inte erkänna valresultatet 1984, samt krav på frigivande av politiska fångar (554), och så vidare. "Dessa åtgärder banade vägen för en rad förhandlingar som ledde till att F.W. De Klerk [i februari 1990] kunde lyfta förbudet för ANC, PAC och andra antiapartheidorganisationer ", skriver Peter Kagwanja på Africa Policy Institute i årsboken "State of the Nation 2008" (1).
Men idag säger alltså ANC och Sydafrika att FN:s Säkerhetsråd inte ska befatta sig med den här typen av konflikter. Och absolut inte ha några synpunkter på övergrepp som sker på den afrikanska kontinenten. Eller rättare sagt: det var vad de sa 2007 och 2008. Förhoppningsvis kommer denna bisarra, komprometterande och destruktiva policy att ändras nu när Sydafrika åter tar plats i Säkerhetsrådet den förste januari 2011. Landets rykte som aktörer på den internationella arenan kan bara blir bättre. Potentialen är stor.
__________________________________
Fotnot
(1) Peter Kagwanja: "Cry sovereignity: South Africa in the UN Security Council, 2007-2008." Ur "State of the Nation, South Africa 2008" (Human Sciences Research Council)
Mer läsning
Per Svensson: "Dags att klä av FN kostymen" (Sydsvenskan den 21 april 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar