Under kampen mot apartheid vädjade ANC till världens länder och företag att de skulle isolera och bojkotta Sydafrika. Och världens länder och företag (med vissa undantag) gjorde som ANC sa. I resolution efter resolution utfärdade FN fördömanden och sanktioner mot landet. Sydafrikanska varor bojkottades över hela jordklotet. Företag slutade investera.
De opinionsbildare och politiska organisationer i Sydafrika som ifrågasatte sanktionerna (för att de riskerade att drabba de redan förtryckta) stämplades som "folkets fiender" och "kontrarevolutionärer" av ANC och dess surrogatorganisationer. Den som misstänktes hysa sådana åsikter kunde utan vidare dömas till döden av de "folkdomstolar" som styrde de "befriade områdena".
Men det var då.
Idag tycker inte ANC att sanktioner och bojkotter är ett bra sätt att sätta press på regimer som misshandlar och förföljer sina medborgare. T.ex. är ANC de främsta förespråkarna för att EU:s ekonomiska restriktioner mot vissa Zanu-PF-höjdare i Zimbabwe ska hävas – trots att maktdelningsavtalet inte ännu är implementerat till fullo.
Och i dagens Mail & Guardian läser jag att ANC genom sin affärsdrivande gren Chancellor House investerar i Swaziland – trots att landet är en diktatur under kungen Mswati III; trots att mänskliga rättigheter kränks på löpande band; trots att ANC nyligen antagit en resolution om att visa solidaritet mot folket i landet.
När landsorganisationen Cosatu ifrågasatte och kritiserade detta i veckan och kallade ANC:s agerande omoraliskt, lät ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe meddela att Cosatu inte skulle lägga näsan i blöt. Chancellor House gör nämligen affärer där det passar dem:
– Chancellor House has every right to invest anywhere. It's a business entity, not a political party.
Den som hade resonerat så offentligt i något av ANC:s befriade områden för 25 år sedan, hade fått ett brinnande bildäck runt halsen.
De opinionsbildare och politiska organisationer i Sydafrika som ifrågasatte sanktionerna (för att de riskerade att drabba de redan förtryckta) stämplades som "folkets fiender" och "kontrarevolutionärer" av ANC och dess surrogatorganisationer. Den som misstänktes hysa sådana åsikter kunde utan vidare dömas till döden av de "folkdomstolar" som styrde de "befriade områdena".
Men det var då.
Idag tycker inte ANC att sanktioner och bojkotter är ett bra sätt att sätta press på regimer som misshandlar och förföljer sina medborgare. T.ex. är ANC de främsta förespråkarna för att EU:s ekonomiska restriktioner mot vissa Zanu-PF-höjdare i Zimbabwe ska hävas – trots att maktdelningsavtalet inte ännu är implementerat till fullo.
Och i dagens Mail & Guardian läser jag att ANC genom sin affärsdrivande gren Chancellor House investerar i Swaziland – trots att landet är en diktatur under kungen Mswati III; trots att mänskliga rättigheter kränks på löpande band; trots att ANC nyligen antagit en resolution om att visa solidaritet mot folket i landet.
När landsorganisationen Cosatu ifrågasatte och kritiserade detta i veckan och kallade ANC:s agerande omoraliskt, lät ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe meddela att Cosatu inte skulle lägga näsan i blöt. Chancellor House gör nämligen affärer där det passar dem:
– Chancellor House has every right to invest anywhere. It's a business entity, not a political party.
Den som hade resonerat så offentligt i något av ANC:s befriade områden för 25 år sedan, hade fått ett brinnande bildäck runt halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar