lördag 26 mars 2011

Kapmalajköket: Noon Gun Tea Room & Restaurant (del 2 av 5)

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT



Qanita Jardin Taylor är Mariam Misbachs barnbarn och tredje generationen i familjen som jobbar i restaurangen.

Trots att promenaden – eller rättare sagt klättringen – upp till The Noon Gun Tea Room & Restaurant alltid är en stor påfrestning har jag aldrig kommit på tanken att ta en bil. Gåendet blir en del av upplevelsen, en kulinarisk pilgrimsvandring uppför Signal Hills branta sluttningar, längs Bo-Kaaps fantasifulla hus. Gör man vandringen runt tolv får man höra den dagliga smällen från kanonen som gett restaurangen dess namn. Går man en timme senare hör man middagsbönen – Salat al-Dhuhr – från de många minareterna.

När man sedan slagit sig ner på terrassen och fått sitt välförtjänta bubbelvatten har man en enastående utsikt över hamnen och jätteskeppen som ligger för ankar på redden eller rör sig i slowmotion mot kajen för att lasta eller lossa. Vänder man sig om ser man stadskärnan med Taffelberget i bakgrunden.
– Det är fantastiskt att kunna dela den här utsikten med andra, säger Zainie Misbach. Det var det som fick oss att öppna här. Det är en perfekt plats.


"Zainie is the undisputed Cape Malay cooking diva in Bo Kaap", skriver reseskribenten Kurt Ackermann på sin blogg Afrika T.

Familjen Misbach (arabiska för lykta) har drivit restaurang i Kapstaden i 25 år. Först Bismillah längre ner på Signal Hill och sedan 15 år i huset på krönet, som också har varit familjens hem sedan 1950-talet. Det var Zainie som skapade menyn, medan hennes fastrar och mostrar hjälpte till i köket. Själva kokkonsten kommer från hennes mor Mariam, som fortfarande syns i köket då och då.
– Fast bara när jag känner för det, säger Mariam Misbach. Officiellt är det ju tänkt att jag ska vara pensionär. Jag är 81 år och de behöver väl egentligen inte gammalt folk som skräpar här. Men det bryr jag mig inte om. Jag rör i grytorna tills mina döttrar kastar ut mig.

Kapmalajmaten har sina rötter i Indonesien, Indien och Malaysia, men har anpassats efter förhållandena i södra Afrika. I grunden finns ofta masala – en kryddblandning som finns på många håll i världen, men kapstadsvarianten kännetecknas av att den är mild.
– Det är mer chili i t.ex. indisk curry, säger Mariam.
– Människorna från Malaysia och Indonesien som kom hit på 16- och 1700-talet kunde inte få tag i vad de behövde för att skapa maten de var vana vid, säger Zainie. De fick anpassa sig till vad som fanns och skapade en öst-västlig typ av smak som inte var så stark. När jag var i Malaysia hade jag svårt att äta den lokala maten just för att den var alldeles för het. Vår curry är mildare. Och sötare. Vi använder mer lök som bas i våra såser, vilket gör dem tjockare och mindre oljiga.
– Generellt gillar vi söt mat, fortsätter Zanie Misbach. Kanske inte så mycket ungdomarna, de är mer medvetna. Men de äldre älskar söta rätter – och min morfar levde tills han blev hundra...
– Jag tror att det här sötsuget har haft med klimatet att göra. Malajerna kom till ett land där det är kallt på vintern – i svala kläder och barfota. De skapade söt mat för att hålla värmen. Det är den enda logiska förklaringen jag kan komma på.



Mariam Misbach är född i Kapstaden, men hennes farfar var från Galileen och hennes farmor från Malaysia.

Den påtvingade segregeringen under apartheidtiden gjorde att kulturen och religionen blev viktig för muslimerna i Kapstaden, och stärkte också matens ställning.
– Vid bröllop och högtider är det alltid maten som är det stora samtalsämnet, säger Zainie. Och när vi fastar och är hungriga kretsar alla tankar kring vad vi ska laga för något på kvällen. Maten är det sociala kittet. Vi behöver ingen alkohol – vi äter istället.

Och det serveras heller inte öl och vin i Noon Gun Tea Room. ”Alkohol ingår inte i den malajiska traditionen”, står det på menyerna. Istället erbjuds mjölkbaserade drycker.
– Falooda är den perfekta drycken till kapmalajmaten, säger Mariam.
– Ja, mjölk passar bra, säger Zainie, eftersom många är känsliga mot kryddorna. Falooda är som en milkshake med glass, rosensirap och tukmariafrön som kyler blodet. Det är vår huvuddryck. På sommaren bryter vi fastan med den.

Det råder en intim stämning i Noon Gun Tea Room. Det märks att restaurangen också är en del av ett hem. Släktingar kommer och går och hjälper till, nedanför terrassen ser man ibland någon av de tonåriga sönerna mecka med något fordon.
Denna hemma-hos-känsla gör att det alltid är en bra idé att ringa innan man påbörjar den långa vandringen upp, för ibland är det stängt. Eller familjehögtid.
– Jag har 5 barn, säger Mariam. Och 20 barnbarn och 23 barnbarnsbarn.
– …så du kan ju själv räkna ut, säger Zainie. Födelsedagsfirande varje helg…

_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Inga kommentarer: